anonymandersson

ja, det är tanken jag brukar ha i skallen. nothing tastes as good as thin feels. och visst funkar det. läste ännu ett bra pepp: ge inte upp det du vill ha mest av allt för det du vill ha i ögonblicket. och tjenare, jag kan inte ungå att fascineras av dessa. klockan är fem och än så länge har jag inte varit hungrig, eller jo, fast inte jobbigt hungrig, utan bara på det sköna sättet. jag hoppas verkligen att det går bra för er och att ni mår bra.

förresten, känner ni någon som har en äs som ni kan prata med, som ni kan umgås med? jag önskar att jag gjorde det, för när man umgås med sina vänner känns det som om man kommer ifrån en hela annan planet, en främmande sådan. varför ska det vara så svårt för utomstående att förstå tankar och känslor? tankar och känslor som slår sönder en inifrån...

jag har varit sjuk i snart två år, och ja, jag ser det som en sjukdom. jag har en del stunder då jag kan drömma mig bort och faktiskt vilja bli frisk, men det är inte ofta. jag önskar att jag var smal, men man kan inte både äta och vara smal, man får välja. så är det i alla fall för mig. det känns som om jag måste sota för allt jag ätit under min uppväxt, jag har vverkligen varit expert på att trycka i mig saker! åh vad jag äcklas av mig själv. mina armar är värst, allt gäddhäng och fett som ger mig de tjockaste armarna jag känner till. hur snyggt är det med en massa fett som dallrar? nej förresten, magen är nog allra värst.. varför ska den puta ut och ge mig känslan av en luftballong så fort jag stoppar i mig någonting? vatten, tuggummi, ja vad som helst! t o m om det är kalorisnålt. för att inte tala om låren. jag står verkligen inte ut, i profil är de värst, undrar om ett måttband räcker runt............. är ni inte sugna på att slippa skiten någongång? det är jag. mina tankar fängslar mig och jag vill inget hellre än att skrika ut i världen att jag mår faktiskt inte bra bara för att jag säger det! varför ska det vara så svårt att se under ytan när man signalerar det så tydligt? varför ska det vara så svårt att förstå? upprepningar av dessa frågor utan svar cirkulerar i min skalle.

förut var jag fängslad av min äs. jag såg det som den ultimata lösningen att bli smal, att inte äta. åt man någonting så skulle det upp direkt. hur smart var inte det? ofta tänkte jag att om man bara tuggar utan att svälja, så får man i alla fall smakupplevelsen.

jag är så splittrad att jag inte förstår mig på mig själv. en stor del av mig vill bli fri från skiten, men det är så svårt. det här har kommit att bli jag, hela min identitet. dessutom skulle jag aldrig någonsin kunna äta utan att bli ännu fetare, och det är allt som betyder någonting. jag måste bli smal, jag klarar inte av att leva ännu ett år, ännu en månad, ännu en dag i denna kompakta kropp som håller mig fången!

jag undrar om man verkligen kan bli helt fri från alla tankarna. jag undrar om det går. jag vet inte. jag tror inte. jag. vill. inte.

oj, haha. ja, inte det jag tänkt skriva direkt kanske, men är så himlans sur, arg och ledsen idag just nu. förstår ingenting. vill vara smal, jag är så trött på att vara fast i denna fettklumpen. jag hatar min kroopp, jag föraktar mig själv och jag står inte ut längre! släpp ut mig!


Hej så länge, vi hörs. Puss, KOM IHÅG; stå ut, det är SÅÅÅÅ värt det!